Viktigt att fånga upp de tysta barnen på förskolan

Selektiv mutism är en ångestrelaterad diagnos som gör det svårt för barnet att prata i vissa sociala situationer. När diagnosen inte är formellt satt används ofta termen talängslan. Logoped Marie Lindström och psykolog Anna Lind, som arbetar med att stötta personal i förskolan att bemöta dessa barn och sätta in tidiga insatser, förklarar att både selektiv mutism och talängslan kan vara förvirrande och oroande för såväl föräldrar som pedagoger.

– Ungefär en procent av våra barn på förskolan har selektiv mutism, berättar Anna. Problematiken debuterar ofta före fem års ålder och man kan se att det är vanligare hos flickor än hos pojkar och att diagnosen är dubbelt så vanlig hos flerspråkiga barn.

Orsaken är inte blyghet eller otrygghet

Selektiv mutism och talängslan beror inte på blyghet eller att barnet är otryggt. Barnet vill ofta prata men upplever obehag och ångest som gör det omöjligt. Det är vanligt att barn med selektiv mutism också har språkliga svårigheter, vilket kan göra det ännu svårare för dem att kommunicera.

– Selektiv mutism kan variera i grad - barnet behöver inte vara helt tyst i alla situationer, förklarar Marie. I förskolan kan därför selektiv mutism visa sig i vissa situationer med vissa personer eller i vissa sammanhang. Barnet kan älska sin pedagog men kan inte prata med henne eller honom. Barnet kanske pratar med sin kompis hemma men inte i förskolan eller i ett visst rum.

Tecken att vara uppmärksam på

Selektiv mutism innebär ofta inte bara en språklig utmaning utan kan även uppvisa fysiska symptom hos barnet i situationer där det förväntas prata. Barnet kan till exempel få svårt att röra sig naturligt eller sitta helt stilla. Barnet kan också undvika ögonkontakt eller få en frysreaktion som gör att barnet inte kan reagera med vare sig gester eller nickningar.

– För att minska risken att barnet på sikt utvecklar andra former av ångestproblematik, såsom social fobi, depression eller utanförskap, är det viktigt med tidiga insatser, förklarar Anna. Ett barn som har varit tyst i en månad bör uppmärksammas, och vi behöver fundera över hur vi kan ge rätt stöd. För flerspråkiga barn gäller detsamma om de har varit tysta i mer än sex månader.

– Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att vissa barn pratar mindre än andra och det är inte alltid lätt att avgöra varför det är så, fortsätter Marie. Men vi måste reflektera och prata om det. Ett barn ska inte behöva gå i förskolan och vara helt tyst i långa perioder. Det ska vi som jobbar i förskolan reagera på.

Hur vi kan stötta dessa barn

Det finns flera sätt som vuxna i förskolan kan stötta barn med talängslan eller selektiv mutism. Det viktigaste är att tillsammans med vårdnadshavarna skapa gemensamma förhållningssätt och undvika att pressa barnet att prata, eftersom det kan ha motsatt effekt. Det är också avgörande att bekräfta barnets oro och visa att man förstår att hen har svårt att prata, samtidigt som man ger hopp om att det kommer att bli bättre. En annan viktig aspekt är att minska kraven som vi ofta ställer på barnen när det gäller kommunikation och att språka.

– Vi brukar till exempel säga att man ska undvika ja- och nej-frågor som "Är du mätt?" eller "Vad bygger du?", eftersom de kan skapa en press på barnet att svara, förklarar Marie. Istället kan man använda en kommenterande samtalsstrategi, likt en sportkommentator. Det innebär att beskriva vad barnet gör istället för att ställa direkta frågor. Till exempel: "Du har ätit upp all mat på tallriken – det ser ut som att du är mätt." Eller; "Det ser ut som att du bygger ett torn. Nu lägger du den röda klossen på den blå".

Viktigt att hitta gemensamma strategier

Att bli medveten om hur man som vuxen kommunicerar med ett barn med selektiv mutism kan ibland kräva att arbetslaget sätter sig ner tillsammans för att reflektera och hitta gemensamma strategier. Det krävs också övning för att identifiera och analysera olika situationer. Kommunikationskartor, bildstöd och att medvetet jobba för ett tillåtande klimat i barngruppen är också viktiga pusselbitar i arbetet med att stötta dessa barn.

– Vi på förskolan ska inte föra över vår egen oro till barnet utan vara trygga vuxna som förmedlar till barnet att "Du kommer börja prata när du är redo för det", säger Anna.

– Vi ska också se barnet som kompetent, fortsätter Marie. Bara för att man inte pratar betyder inte det att man inte förstår och registrerar allting. De ska bli behandlade som ett barn som är kommunikativt starkt och som ett barn som har idéer och åsikter. Vi ska bara hjälpa dem att hitta kanalen för att kommunicera, avslutar hon.