Har barn myror i brallan eller har vi skittråkiga samlingar?

Berätta om din uppsats

Vi i förskolan behöver bli medvetna om att vårt förhållningssätt och den miljö och det material vi erbjuder påverkar barns möjlighet att inta den identitetsposition de känner sig bekväma med. Blir barnet genom vårt förhållningssätt ett objekt där vi lägger fokus på att barnet är ägare av ett ”problem” eller kan vi vända blicken mot oss själva och tänka att vår människosyn påverkar barnets subjektskapande och därmed dess identitetsposition?

Jag ville genom studien medvetandegöra personal i förskolan om att vårt förhållningssätt och miljön och materialet som finns i den kan ha en påverkan hos barn i val av identitetsposition.

Jag använde mig av fokusgruppsintervjuer med förskollärare och lutade studien mot normkritiska perspektiv, socialkonstruktionistisk och konstruktivistisk teori. Dessa teorier blev värdefulla när ny kunskap konstrueras i de samtal som uppstod under intervjuerna.

Materialet analyserades utifrån en kritisk diskursanalytisk ansats där språk formar vad vi ser hos oss själva och andra och därmed skapar möjligheter eller hinder för inkludering och identitetsskapande.

Vad har du kommit fram till?

Resultatet visar på tre diskurser som analyserades. Diskurserna är Myror i brallan eller skittråkiga samlingar, Får jag vara med och Det är häftigt att miljön kan vara hjälpsam.

I samtalen som handlar om samlingar där ett barn ofta blir rörligt framkommer det att en förskollärare inledningsvis tänker att en praktisk handling så som att barnet får sitta nära en vuxen är en lösning på ”problemet”. Under samtalets gång vidareutvecklades denna tanke till en undran över varför barnet inte vill sitta still. Beror det möjligen på oss? Här började samtalet ta en annan vändning, blicken började vändas och det var precis det jag ville med studien, att vi börjar utvärdera oss själva och blir medvetna om hur vi planerar vår undervisning så den blir tillgänglig och meningsfull, och då kanske vi inte kan ha en samling med 20 barn.

I samtalen som rörde lek och som fick rubriken Får jag vara med diskuterades förskollärares delaktighet och närvaro. Det framkom att de var överens om att personalen i förskolan har en betydelsefull del i barns lek och genom att vara närvarande och delaktiga ger de barn möjlighet att inta en vald identitetsposition i sociala sammanhang. I samtalen framhölls även vikten av att vara en ”välkomnande kompis” vilket blev bärande i förståelsens konstruktion i den här diskussionen.

Tankar som lyftes utifrån miljön, fick rubriken Häftigt att miljön kan vara hjälpsam. Samtalen gick från betydelsen av en närvarande vuxen till möjligheten att förändra i miljön. Detta diskuterades när en av informanterna berättade om flytten av deras bygghörna och att det medförde något positivt kring barns berättelser om andra barn. Hos fler av deltagarna i intervjun verkade den tanken inte setts som ett alternativ till hur berättelserna om barn kan förändras utan diskussionerna fördes i första läget kring närvarande pedagoger.

Hur kan personal inom förskolan använda detta i mötet med barnen?

Min förhoppning är att blickar ska riktas mot hur vi planerar undervisningen snarare mot hur ”barnet är”. Jag tänker att vi ”blir” i olika sammanhang och det är vårt ansvar inom förskolan att se till att barnen får möjlighet att bli sitt bästa jag. Vi är alla olika och behöver mötas utifrån de olika förutsättningar vi har.

Det som framkommer och återkommer genom intervjuerna är vikten av närvarande pedagoger. Närvarande pedagoger utgör en väsentlig del i barns möjlighet till identitetsskapande och det tänker jag blir tydligt i studien.

När undervisningen planeras är det viktigt att tänka på hur vi rollfördelar oss under en dag, att det finns en tydlig struktur och att vi har ett syfte med de aktiviteter som planeras, exempelvis samlingen. Vet barnen vad som ska hända under samlingen och måste verkligen alla vara med?

Jag hoppas att studien bidrar med att personal inom förskolan börjar fundera över samlingens syfte. Jag vet att det planeras för samlingar som är jätteroliga, meningsfulla och intressanta, så är det såklart. Jag vill bara att vi ska bli medvetna om att barnet inte äger ”problemet” om det inte vill vara med under en samling eller behöver ligga på mage eller vad det nu kan vara. Får ett barn höra sitt namn i negativ ton flera gånger om dagen, vem blir barnet då?

Har barn myror i brallan eller har vi skittråkiga samlingar?

Vill du veta mer?

Läs uppsatsen i sin helhet:

Myror i brallan eller skittråkiga samlingar?
- Barns möjlighet att välja identitetsposition i förskolan
Författare: Sofia Idebäck