Från stress till språkutveckling i tamburen

Förskolans tambur är en plats med utmaningar då många barn på liten yta och lång väntan kan skapa stress och konflikter. På Kaxholmens förskola arbetar Maria Elofsson, förstelärare och Emelie Johansson, förskollärare. Sedan förra året har de tillsammans med sina kollegor aktivt arbetat för att ta tillvara på vardagssituationerna genom att bland annat göra väntan i hallen meningsfull och lärorik för barnen.

Från teori till praktik med fokus på rutinsituationer

Allt började med kollegialt lärande kring boken Mångfaldens förskola av Anniqa Sandell Ring och en önskan att koppla teori till praktik för att göra kunskapen mer tillgänglig för alla pedagoger.

– Det är lätt att fastna i det teoretiska och att prata om hur vi som pedagoger vill vara och vad vi vill göra. Men att faktiskt omsätta det i praktiken och ta tillvara det man läser kräver något mer, säger Emelie.

– I Mångfaldens förskola såg vi att det fanns mycket att ta av och för att avgränsa arbetet bestämde vi oss för att fokusera på vardagssituationerna, berättar Maria. För oss har det också varit värdefullt att vi fokuserar på en specifik situation i taget. Vi försöker inte att göra allt på en gång.

Tamburen genom barnens ögon

Boken tar upp hur viktiga rutinsituationerna är för språkutveckling och från att först ha fokuserat på måltiderna har förskolan sedan i november i fjol även inkluderat tamburen.

För att fördjupa förståelsen för vad tambursituationen faktiskt innebär för barnen valde pedagogerna att undersöka den ur ett barnperspektiv.

Under en av de kollegiala träffarna testade arbetslaget att ”gå i ett barns skor”. De följde hela kedjan från väntan vid toaletterna, vidare till hallen och förflyttningen ner för trappan till nästa hall, där barnen kan behöva vänta på hjälp med kläderna och därefter vänta på kompisarna innan det är dags att gå ut.

– När vi såg hallen genom barnens ögon insåg vi hur höga krav vi ställde på deras förmåga att vänta flera gånger varje dag. Vi blev medvetna om hur ofta barnen faktiskt förväntas vänta, och att dessa situationer ofta är ganska svåra för dem. Det blev tydligt att detta är ett dilemma, vilket fick oss att börja fundera på hur vi istället kan göra dessa stunder till något positivt, berättar Emelie.

Lugnare flöden och mindre grupper

Med ett tydligt barnperspektiv som utgångspunkt började arbetslagen göra flera förändringar i sina rutiner. I stället för att två avdelningar rörde sig samtidigt i hallen bestämde de att dela upp sig. En avdelning är ute i taget och varje avdelning är uppdelad i mindre grupper. In- och utgångar sker nu i små, hanterbara grupper.

– Att vi numera inte krockar i hallen har gett stor effekt, berättar Maria. Det ger större lugn och mer utrymme för undervisning.

– Jag går ut och in med sju barn i taget. Det ger mig möjligheten att faktiskt lyssna, hjälpa och stötta, säger Emelie. Barnen får också plats att breda ut sig. De som behöver kan lägga ut alla sina ytterkläder de behöver och sedan ta på sig själva i lugn och ro.

Struktur skapar trygghet

De ser att detta har lett till minskad stress, färre konflikter och ett större samspel mellan barnen. Genom att ha mindre grupper och tydliga rutiner har förskolan skapat en förutsägbar miljö för barnen.

– Barnen vet vad som gäller och vi har verkligen märkt att strukturen ger trygghet. Det innebär inte att vi inte kan vara flexibla och göra anpassningar när det behövs, som till exempel ytterligare bildstöd, poängterar Emelie.

– Arbetsmiljön har förbättrats både för barnen och oss pedagoger. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att om vi pedagoger är lugna så sätter det tonen för barnen och vi kan fånga initiativ och samtala mer. Vi blir mer tillgängliga och kan stötta mer i hallen. På så sätt ökar vi både språkandet och tilltron till barnens egna förmågor samtidigt som vi förbättrar relationerna, säger Maria.

Magnetiska mötesplatser

En annan viktig förändring är också att material och böcker används i tamburen för att uppmuntra till samtal och gemenskap. I ”väntspråkslådorna” ligger böcker men även rim och ramsor, kluringar, finn fem fel och vad ska bort.

– På det här sättet vill vi skapa mötesplatser för barnen där de diskuterar och samtalar. På så sätt blir väntan meningsfull och berikande och inte bara en passiv stund, säger Emelie.

– Fokus ligger på att göra språkutvecklingen spontan och integrerad i vardagen och inte bara begränsad till samlingar. Vi vill ta tillvara på de här stunderna som vi gör dagligen, förklarar Maria.

Fånga tecken på lärande

Förskolan använder Före Bornholmsmodellen i sin undervisning, vilket präglar innehållet i väntspråkslådorna. Där finns även känslokort med olika känslouttryck och dilemmabilder som kopplar till arbetet med värdegrunden. Materialet är dessutom säsongsbetonat och knyter an till de teman som tas upp under samlingarna.

– Vi ser också att det här blir ett sätt att få syn på indikatorer i undervisningen, alltså tecken på lärande. Det handlar inte bara om vad som sker i planerade undervisningssituationer, utan om vi har barnen med oss och om det uppstår spontant i andra sammanhang, säger Emelie.

– Då kan vi se vad de faktiskt har snappat upp och hur de omsätter det i praktiken. Ibland blir det andra samtal än vi tänkt oss, och då gäller det att fånga upp det och utforska vidare tillsammans, fortsätter Maria.

Tydliga effekter på kort tid

Arbetet med att utveckla rutinsituationen i hallen har inte pågått speciellt länge men effekter märks redan. Ljudnivån har dämpats, konflikterna minskat, barnens tilltro till dem själva har ökat och pedagogerna märker att barnen hjälper varandra mer. Det finns ett större samspel mellan barnen och ett lugn hos både barn och pedagoger.

– Vi pedagoger har ändrat synsätt, vi ser inte tamburen som en övergång till en annan aktivitet längre utan som ett tillfälle för lärande, säger Maria.

– Stunden i tamburen får ta tid nu, fortsätter Emelie. Alla barn är olika och vill klä på och av sig i olika tempo och på olika sätt. För en del är det viktigt att till exempel få rätta till strumpan eller vanten ordentligt och det hinner vi nu. Det gör stor skillnad för barnen två gånger per dag.

Nästa steg

Resultatet har väckt många tankar och inspiration hos pedagogerna att fortsätta med att utveckla arbetet. Under våren tas nästa steg och fokus kommer ligga på den centrala leken och hur språkutvecklingen kan stöttas även där.

– I arbetet med rutinsituationer och strukturer har vi skapat förutsättningar för oss själva att vara de pedagoger vi vill vara, säger Emelie. Det vi har läst har vi verkligen stannat upp vid och diskuterat tillsammans: vad är viktigt, och hur kan vi möjliggöra det i vår vardag? Genom att pröva i praktiken kan vi nu se att det vi har läst faktiskt går att genomföra.

Maria lyfter betydelsen av trygghet och meningsfullhet i det kollegiala lärandet:

– Det bästa kollegiala lärandet är när det finns en trygghet och ett tydligt syfte. När vi tillsammans läser en artikel eller en bok som vilar på vetenskaplig grund, känner att vi kan omsätta teorin i den egna verksamheten, provar i praktiken och följer upp efter en tid – och faktiskt ser vilken skillnad det gör.