Det oumbärliga klassrummet

Sammanfattning

Läraren är den som ska vägleda, och bekräfta individen på vägen att bli vuxen. Skolan och förskolan är den plats där vi tränar centrala begrepp som uppmärksamhet, motivation och uthållighet. För många barn är det den enda plats där de får den möjligheten då det kan finnas begränsningar i hemmiljön.

Det lärarledda klassrummet ger alla elever möjlighet till lärande oavsett om de redan har en god studiedisciplin eller ej. Författarna skriver att ett klassrum med avskildhet där elever lär på olika sätt bör användas med eftertänksamhet. Inte minst för att läraren på ett vettigt sätt ska lyckas hålla ihop undervisningen med god kvalitet. Den kollektiva lärmiljön bjuder på så mycket mer. Läraren är den som den leder undervisningen och kan visa på skillnad i att ”leta upp information” och att ”lära ut information”. Det fina i att alla ägnar sig åt samma aktivitet skapar mening och social gemenskap.

Författarna tar itu med frågan om vad vetenskap är. Varför ska man lyssna på lärarens genomgång när det vimlar av information på Nätet? När läraren med fast hand styr kunskapsinhämtandet behöver inte ens frågan ställas.

Författarna är modiga som vågar ifrågasätta det lustfyllda lärandet. De menar på att undervisning som ska anpassas utifrån premissen att det ska vara kul är att svika eleverna. Det ger dem en felaktig bild av att utbildning och lärande kan tillägnas utan motstånd och ansträngning och att det ständigt är någon annans ansvar att anpassa det hela till en själv så man ska tycka det är kul.

Boken trycker på att det inte finns något som stöder idén att barn och unga behöver lära sig en mängd andra saker förutom att lära sig det elementära; att läsa, skriva och räkna. Tvärtom är det så att det nya som vi behöver lära oss mer än någonsin kräver att vi först lär oss grunderna. Att vi behöver vända och råda bot på det som senaste PISA-rapporten vittnar om, att en fjärdedel av våra 15-åringar är funktionella analfabeter, trycker författarna extra mycket på. Lär vi inte alla grundskoleelever att läsa kommer vi inte minst se problem på lång sikt. Många dörrar stängs innan de ens hunnits öppnas då man blir exkluderad från många utbildningar och yrken. Läsning är inte något som kan ”bockas av” i någon matris utan måste övas dag ut och dag in i alla skolans ämnen.

Att vi vuxna anpassar ett barns miljö så att barnet ska slippa uppleva negativa känslor som stress, oro och ilska kan upplevas som att man tar barnperspektivet och är bra på kort sikt. Men på lång sikt blir det förödande både ur ett individperspektiv och för samhället i stort.

Varför ska du läsa?

Det här är en bok som studenter, skolledare, lärare, politiker och andra kan läsa med stor behållning. Boken är omfattande, men kan också läsas som ett uppslagsverk eftersom det finns en tydlig kapitelindelning. Om du är det minsta intresserad av kognitionsvetenskap och skolforskning är det här boken för dig. Jag läste den som om den vore en spännande deckare. En riktig bladvändare. Skarp, tydlig och välskriven.

Min reflektion

Mina tankar kring boken är att den mycket väl kan komma att bli ett referensverk inom området. Agneta Gulz och Magnus Haake har ägnat lång tid åt framställningen och det är ett gediget arbete de gjort. Som mångårig lärare reflekterar jag bakåt i tiden men samtidigt framåt.

Boken är ett välkommet tillskott inom pedagogisk litteratur och jag blir hoppfull när jag läser den. Den innehåller så mycket klokskap och jag hoppas fler får ta del av den.

Rebecca Stolper, lärare på Torps skola