Hur skapar vi en skola som fungerar för alla?

Visst har vi utmaningar med elever i invandrartäta bostadsområden där föräldrar ofta har låg utbildningsnivå, men i många fall känner vi större oro för skolorna i bruksorter och landsbygd. I de invandrartäta miljonprogramsområdena är många inne i en klassresa uppåt. Barn vars föräldrar aldrig fått möjlighet att gå särskilt länge i skolan tar chansen och utnyttjar det svenska skolsystemets potential. Särskilt flickor lyckas ofta mycket bättre än förväntat – om man tittar på föräldrarnas utbildningsnivå. Förr pratade man om arbetarklassen som samhällets stora begåvningsreserv. Den finns numera i dessa områden.

Det är sant att skolresultaten är sämre i Jönköpings socialt utsatta bostadsområden än genomsnittet. Men de allra svagaste resultaten förra året hade en högstadieskola som ligger i den traditionella bruksorten där endast ca 70 % uppnådde gymnasiebehörighet.

Jag vet att mönstret ser likadant ut i hela landet. Resultaten är svaga i samhällen där man tidigare kunnat få försörjning utan att satsa särskilt mycket på skolan. Det har funnits tillverkningsindustri där man kunde få jobb eller så kunde man ta över familjens lantbruk eller småföretag utan krav på längre utbildning. De möjligheterna krymper idag. Alla jobb kräver minst gymnasieutbildning.

Vi skolchefer brottas också med ett annat dilemma. Vi har svårt att upprätthålla kvalitet i skolor i utflyttningsområden med sjunkande elevtal. Det sviktande elevunderlaget ger inte tillräckliga ekonomiska förutsättningar för att bemanna med alla specialiserade yrkesgrupper som en bra skola kräver. Vi har svårt att rekrytera utbildade lärare till dessa skolor. Om vi bara skulle se till elevernas förutsättningar för lärande skulle tveklöst många mindre skolor läggas ner.

Det vore bra för eleverna – men naturligtvis problematiskt för det berörda lokalsamhället. Om man redan upplever sig övergiven och både offentlig och privat service har försvunnit i takt med minskad befolkning så blir en nedläggning av skolan den sista spiken i kistan.

Vi ska naturligtvis jobba för en hög kvalitet i själva undervisningen i områden med svag skolkultur men jag tror att vi behöver jobba med hela lokalsamhället och dess syn på utbildning. Vi måste få föräldrarna mer engagerade i barnens skolarbete. Vi måste jobba brett med språkutvecklande insatser på samma sätt i dessa områden som vi gör i invandrartäta områden. Det avgörande för skolframgången är inte vilket språk man pratar utan hur rikt det språket är.

Den svenska skoldebatten har fastnat i frågan om svaga resultat för elever med utländsk bakgrund. Det är förvisso sant vid en ytlig betraktelse av statistiken. Men vad siffrorna egentligen visar är att utrikesfödda elevers resultat är extremt beroende av tid i Sverige. Elever som kommer i högstadiet når i allmänhet inte gymnasiebehörighet men utrikesfödda elever som gått hela sin skolgång i Sverige har ungefär lika resultat som svenskfödda elever med motsvarande utbildningsnivå hos föräldrarna.

Det är klass och inte etnicitet som i längden är avgörande för skolframgången. Lyckas vi inte kompensera för låg utbildningsnivå hos föräldrarna kommer vårt samhälle slitas itu. Oavsett om familjen har sitt ursprung i Mogadishu eller Norrahammar.