Snöbollar, likvärdighet och främjande strukturer i förskolan

Vi ser att en gemensam nämnare för många av de elever som inte når gymnasiebehörighet är att de har någon form av NPF-problematik. Slutsatsen blir att skolsystemet har svårt att möta denna grupp.

I förskolan läggs grunden för kommande skolprestationer, vilka i sin tur är beroende av att varje barn får förutsättningar att utveckla tro på sin egen förmåga. För att bli bättre på detta krävs att förskolan förändrar strukturer och förhållningssätt, att vi agerar annorlunda. Basen måste breddas och specialpedagogik ska inte ses som speciell utan tillgänglighetsarbetet måste tvärtom vara en del av förskolans grundarbete.

På förskolan är NPF-diagnoser, med undantag för autism, ovanliga, men de sårbara barnen identifieras genom att de har utmaningar i samspel och kommunikation. Om utslagningen ur skolsystemet ska minskas måste förskolan svara på frågorna:

1. Hur kan vi ge alla barn en bättre start i livet?
2. Hur skapar vi en förskola som fungerar för alla barn – inte bara för majoriteten?

Den viktigaste förutsättningen för att förskolan ska fungera för alla barn är att varje barn möts av ett välfungerande arbetslag. Då menar jag arbetslag som aktivt skapar kvalitet genom att inkludera alla barn och anpassar verksamheten efter varje barns behov.

När barn möter pedagoger i fungerande arbetslag blir de bekräftade och får stöd – även de som har särskilda utmaningar. Den största likvärdighetsfrågan i förskolan är därför att alla arbetslag ska ha tillräcklig kompetens, fungerande samarbete och tillräcklig samsyn för att kunna leverera kvalitet. Förskolan får inte vara ett lotteri där barn har tur eller otur beroende på vilken avdelning de hamnar på. Att på detta sätt öka likvärdigheten kräver ett systematiskt arbete med att utveckla varje arbetslags kvalitet, barnsyn och kompetens.

Vi måste arbeta med tidiga insatser och agera innan problemen uppstår. Petri Partanen använder en träffande metafor: Vi måste stoppa snöbollen innan den blir en lavin. Om vi väntar blir vi överbelastade med åtgärdande arbete – arbetslaget hamnar i lavinen och blir begravt under snön. Alla som arbetar på förskolan har nog någon gång haft känslan att verktygen som man har i sin verktygslåda har tagit ”slut”. Detta sker när man begravs i åtgärdande arbete.

Forskningen är tydlig: förebyggande och främjande strukturer är mycket mer effektiva än att agera först när problemen uppstår. Åtgärdande arbete är tidskrävande, sliter på arbetsmiljön och är dåligt för barnen, eftersom barnen måste misslyckas innan de får stöd.

Att göra skiftet från åtgärdande till förebyggande är dock svårt – arbetslagen behöver stöd och kontinuerliga avstämningar från sin ledning. Inget arbetslag klarar det ensam. Däremot blir vi starkare och klokare tillsammans.

Flera förskoleområden i Jönköping har redan påbörjat processen och arbetar med systematiska avstämningar mellan ledning och arbetslag för att höja kvaliteten och fortsätta utvecklingen mot ett mer förebyggande arbetssätt.

Ett framgångsrikt verktyg som används i avstämningarna är Isbergsmodellen: att koppla barns beteende till underliggande behov. Kort förklarat innebär det att man, i stället för exempelvis konstatera att ett barn ”är bråkigt”, kartlägger orsakerna till beteendet. Vad triggar barnet? Vad kan förskolan göra annorlunda för att minska oönskat beteende? Hur kan barnet bli sitt bästa jag? Hur kan vi ta bort hinder för barnet så att barnet förstår och kan göra sig förstått?

Personligen ser jag att den mest effektfulla hälsofrämjande insatsen som förskolan kan göra är att utveckla ett systematiskt och metodiskt arbetssätt för att bygga fungerande barngrupper där varje barn blir en del av en fungerande social gemenskap.

I en sådan barngrupp kan barnen bli självständiga och agera utan att alltid vara beroende av pedagogerna. Det blir lätt att vara barn i gruppen, tillvaron blir förståelig och förutsägbar. När barn mår bra minskar oönskade beteenden.

När förskolan däremot inte lyckas bygga fungerande grupper blir stämningen och atmosfären dålig, barnens tillvaro blir svår och pedagogerna tvingas leda individer i stället för grupper – något som är både svårt och arbetskrävande.

Vad händer med barn i en grupp där samspelet inte fungerar? Vad händer med pedagogernas arbetsmiljö? Svaret är enkelt: det blir tufft för alla.