Hur skapar vi en skola som fungerar för alla?

Årets elevhälsobokslut har presenterats för våra två politiska nämnder. Bokslutet avser elevhälsans medicinska insats och bygger på elevenkäter samt skolsköterskornas elevhälsosamtal i årskurserna F, 4, 7 och gymnasiets första årskurs. Rapporten omfattar områden som neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) och intellektuell funktionsnedsättning (IF), skärmanvändning, sömn, vikt och rörelse.

Jag reflekterar över några saker när jag läser rapporten:

Socialstyrelsen bedömer att andelen elever med diagnosticerade neuropsykiatriska funktionshinder kommer att fortsätta att öka och så småningom stabilisera sig. Prognosen avseende ADHD-diagnos landar kring 15 % av pojkarna och 10 % av flickorna.

En slutsats jag drar är att det inte är möjligt att organisera särskild undervisning för alla dessa barn och ungdomar. Vi vet också att NPF-diagnoser medför väldigt olika grader av svårigheter beroende på barnets livsmiljö och hur undervisningen ser ut. I nuläget är det bara hälften av eleverna som har en NPF-diagnos som når gymnasiebehörighet. Det är inte okej.

Elever med neuropsykiatriska funktionsvariationer har naturligtvis alltid funnits men det förefaller som om det moderna samhället och vårt nuvarande skolsystem inte tolererar samma variationer som tidigare. Ett överflöd av snabba intryck och impulser i kombination med krav på socialt samspel och förmåga till självständiga analyser blir oöverstigliga hinder för allt fler elever.

Vi som jobbar i skolans värld kan inte göra om hela samhället, men vi kan tänka igenom vilka miljöer för lärande som vi erbjuder och hur vi möter elever med dessa svårigheter på bästa sätt.

Livsmiljön har stor betydelse. Regelbundna vanor, god sömn, träning, begränsad skärmtid och goda vuxenrelationer kan göra att en elev med ADHD fungerar mycket bättre. Här är samspelet med hemmet väldigt viktigt. Hur kan vi tillsammans med vårdnadshavare skapa så goda förutsättningar utanför skolan som möjligt?

Samtidigt vet vi att lärmiljön och undervisningen påverkar mycket. Ett barn kan fungera mycket bättre i ena klassrummet än i det andra beroende på hur undervisningen ser ut. Tydliga och avgränsade uppgifter, bildstöd, begränsningar av yttre stimulans är exempel på sådant som underlättar elevens lärande. Vi vet att en del lärare på något sätt får till en undervisning som fungerar för dessa elever men vi behöver lära oss mer om hur de åstadkommer detta.

Min erfarenhet är att den undervisning som är bra för elever med särskilda behov också är bra för alla elever. Om vi blir bättre på tillgängligt lärande så kommer det gynna alla.

Men behöver inte vissa elever undervisning i mindre grupp? Jovisst, jag tror att ett mindre antal elever med stora svårigheter är betjänta av stöd i en mindre grupp. Men i första hand tänker jag att det stödet ska finnas på den egna skolan och att det inte alltid behöver omfatta hela skoldagen.

Vi vill ha resurscentra med specialpedagogisk kompetens som kan ge stöd både i det vanliga klassrummet men också i mindre grupper. När vi har inventerat de specialpedagogiska resurserna ute på skolorna ser vi att vi behöver förstärka på flera ställen. Inom ramen för det statliga professionsprogrammet kommer vi ge stöd till skolorna så att fler lärare får möjlighet att vidareutbilda sig till specialpedagog eller speciallärare.

Vi bedömer också att vi behöver komplettera vårt utbud av resursenheter/skola med inriktning och resursskola med en enhet specialiserad mot elever inom autismspektrat i de yngre åren (F-6). Planering för att starta en sådan verksamhet pågår inom utbildningsförvaltningen.

Men en ny central undervisningsgrupp är inte den slutliga lösningen på hur vi ska ge elever med neuropsykiatriska funktionshinder en bra skolgång. Vi behöver se till att den vanliga undervisningen utformas så att de ges en bra lärmiljö och att det ska finnas ett nära vardagligt stöd för dessa elever.