Tankar om inkludering

Frågeställningen är ungefär så här: Om man ska kunna ge människor med vissa specifika behov bäst stöd bör man koncentrera dem till vissa ställen där man kan ha tillgång till specialiserad kompetens för att möta just deras behov. Å andra sidan är det viktigt för dessa människor att träffa människor som inte är i deras egen situation. Och det är viktigt för ”majoritetsbefolkningen” att se att människor är olika och lära sig hantera dessa olikheter.

Jag känner detta dilemma främst från skolans värld - men det finns gott om paralleller inom andra samhällssektorer. Men låt mig utgå från det jag kan bäst - skolan. Det är en gigantisk utmaning för skolan att anpassa undervisningen till alla elevers olika behov. Elever har helt olika resurser med sig in i klassrummet och de har olika sätt och snabbhet att lära sig.

Utifrån lärandeeffektivitet skulle man egentligen organisera en-till-en-undervisning för att åstadkomma den perfekta individuella utformningen av undervisningen. Men det skulle bli orimligt dyrt. Och, inte minst, skulle vi tappa en av skolans grundläggande uppgifter - den demokratiska skolningen.

Under våra liv måste vi kunna möta och interagera med andra människor som vi kanske tycker är knepiga på olika sätt. Vi måste kunna kommunicera, förhandla och anpassa oss till olika sammanhang. Därför är gruppen oerhört viktig i skolans verksamhet. Jag brukar säga att elever utgör varandras lärmiljöer. Duktiga lärare klarar oftast av att hantera väldigt heterogena grupper. De allra duktigaste klarar att vända elevernas olikheter i språk, kultur och kunskap till en resurs i undervisningen. Men i vissa fall är det helt enkelt inte möjligt. Då väljer man att organisera särskilda undervisningsgrupper, till exempel för elever med olika typer av funktionsvariationer.

Anpassad skola för elever med intellektuella funktionshinder är till och med en egen skolform men även inom grundskolan använder vi oss ibland av särskilda undervisningsgrupper på hemskolan och i ett fåtal fall centralt organiserade resursenheter och resursskolor. I vissa fall är denna exkludering nödvändig för att eleven ska kunna bli inkluderad i verkligheten.

Under åren har jag hört så många föräldrar till elever med funktionshinder som beskrivit hur deras barn inte har fått stöd och i praktiken ställts helt utanför undervisningen trots att de rent fysiskt har befunnit sig i klassrummet. Det är svårt för skolorna att ha specialpedagogisk kompetens med rätt inriktning som kan vara närvarande i alla klassrum där dessa elever finns. Fysisk exkludering och specialisering kan i vissa situationer vara en nyckel till inkludering. Men det är knappast problemfritt. Det kan förvisso kännas tryggt att gå i en grupp med likar och inte behöva känna sig utanför eller sämre. Men en dag ska man ut i samhället och möta de andra som satt i det stora klassrummet. Har man fått de redskap som krävs för detta?

Vi vet att ju mer exkluderande verksamheter man har varit i – desto svårare är resan tillbaka till det ”normala”. Den stora klassen. Gymnasieskolan. Arbetslivet. Ett större socialt sammanhang.

Frågan om organisatorisk inkludering/exkludering av elever med särskilda behov är evig i skolans värld. Jag tror att det är viktigt att inte fastna i någon ”religiös” ideologisk övertygelse i det ena eller andra diket.

Min ståndpunkt just nu är ungefär så här:
Vi ska bygga upp den specialpedagogiska kompetensen nära den ordinarie undervisningen så att de allra flesta barn och elever kan få stöd på sin skola. Ibland i det stora klassrummet, ibland i ett mindre sammanhang.

För vissa elever med mycket omfattande behov och behov som kräver specialistkompetens ska vi ha kommungemensamma undervisningsgrupper i form av resursenheter och resursskolor.