Inkluderande specialundervisning

I mitt arbete som speciallärare möter jag ofta elever eller elevgrupper där kunskapsutvecklingen har varit svag. Det kan gälla elever som har kämpat med sin kunskapsutveckling, som har gjort föga framsteg och därför inte heller är speciellt motiverade för att arbeta för att stärka upp de kunskaper som brister.

Likaväl kan de elever som jag möter vara högpresterande och därför uttråkade. Det är en brokig skara som jag möter i mitt arbete som speciallärare och i min vardag är alltid frågan aktuell: Hur når jag fram till dessa elever och hur motiverar jag dem till att kämpa? Mitt fokus har varit att jag utgår ifrån individuella insatser där barnet står i fokus. Här ska jag berätta mer om hur det arbetet kan se ut i praktiken.

Allt börjar i screeningen

A och O i min vardag är att först och främst upptäcka de elever som har störst behov. Med en genomarbetad plan för screening på klassrumsnivå ges möjligheter att sätta in stöd där det behövs. Efter att klasslärarna har genomfört kartläggningar på gruppnivå kan jag plocka elever för att gå in mer på djupet och försöka få veta mer om vad det är som sviktar i kunskapsutvecklingen.

När det sedan kommer till arbetssätt för att arbeta med åtgärderna, ligger RTI (Response to intervension, Camilla Nilvius 2024) nära till hands. Det är en forskningsbaserad modell för intensiva insatser som ligger till grund för mitt arbete och där utgår arbetet ifrån en eller ett fåtal elever åt gången.

Att skapa motivation

Men hur fångar jag eleverna och får dem motiverade? Jo, underlag genom screening i all ära, men utan arbetsvilliga elever kommer jag inte långt! För mig har det blivit viktigt att hitta och fånga elevens inre motivation. För mig är det viktigt att skilja på yttre och inte motivation.

Jag kan kämpa med eleven, peppa och positivt berömma för att skapa motivation, men om jag arbetar med att hitta elevens inre motivation så kommer jag betydligt längre.

Genom att utgå ifrån elevens intressen och försöka hitta något som engagerar, kan jag arbeta med att skapa en inre motivation. Ett inledande samtal där eleven står i fokus är en bra början. Då uppstår ett forum där jag kan bygga på en relation med eleven, jag får tillfälle att visa att jag är genuint intresserad av vad eleven berättar och jag får tillfälle att bekräfta eleven. Elever idag är ofta vana vid en snabb bekräftelse och i ett samtal kan jag tillgodose det.

Vidare är ett samtal med eleven en bra grund för att skapa relation och kunna visa eleven att just nu är just DU jätteviktig för mig, att jag lyssnar aktivt och ger dig all min uppmärksamhet. Att kunna visa ett engagemang bidrar ofta till att jag inledningsvis kan få veta mer om elevens upplevelser och vad som är viktigt för just henne eller honom.

Jag har tillbringat flertalet timmar med att lära mig diverse spel såsom Pokemon, Fortnite eller Minecraft – allt för att kunna bemöta den omotiverade eleven och för att kunna visa ett genuint intresse för vad hen ofta tycker är väsentligt i livet.

Varierande arbetsmetoder

Att skapa den där inre motivationen hos eleven kan i praktiken även innebära att arbetsmetoderna kan variera. Elever med exempelvis stort rörelsebehov ser det ofta som en omöjlighet att sitta stilla för att läsa läslistor som ska förbättra deras läsning.

En metod har varit att kopiera upp högfrekventa ord* som lappar i storlek som en post-it-lapp och därefter får eleven hoppa sina högfrekventa ord. Det blir en mindre hinderbana där eleven hoppar orden och gärna sporras av egen, inre motivation för att kunna hoppa banan ännu snabbare.

Att eleven i fråga tränar sig att avkoda högfrekventa ord, är inget som eleven har i åtanke just då, men som vi tillsammans kan samtala om när vi pratar målsättning för insatsen hos mig som speciallärare.

Mitt fokus är att skapa alternativa, individuella lösningar som jag som speciallärare har förmånen att kunna genomföra, eftersom jag möter eleverna en-till-en eller i små grupper.

Med en känsla av sammanhang

Ett viktigt ledord för mig har varit KASAM som beskrivs som Känsla av sammanhang. Den elev som jag träffar för specialpedagogiskt stöd ska känna att det finns ett sammanhang i det vi gör och att metoderna och materialet är valt av en orsak.

För mig har det varit viktigt att elevens perspektiv finns med i arbetet och jag brukar ställa mig reflekterande till mina egna val. Jag tycker att det är av stor betydelse att jag som speciallärare reflekterar över frågor som ”Varför ska vi göra just så?”, ”Vems val är det?” ”Finns det alternativ där eleven blir mer delaktig?”

Genom en reflektion över valen som jag gör, ökar chanserna att jag kan öka elevens inre motivation och att eleven går ifrån ett lektionstillfälle med känslan av att ”Jag kan!”.

Inom det som räknas som KASAM arbetar jag som speciallärare med att skapa begriplighet och meningsfullhet, samtidigt som eleven ska få en känsla av hanterbarhet. Att kunna känna att arbetet som vi gör tillsammans ligger på en nivå där det råder jämvikt mellan krav och förmåga.

Viktigt med relationsinriktat arbete

Ett relationsinriktat arbete är prioriterat för mig som speciallärare och jag arbetar med individuella behov. Jag upplever att mitt yrke ger mig stora förutsättningar att arbeta på alternativa sätt och att kunna vara open-minded inför hur jag bör arbeta och vilka metoder som jag använder.

När ett arbetssätt inte fungerar är det viktigt att ha ett relationellt perspektiv på min verksamhet och där jag fokuserar på att jag alltid kan skruva ytterligare på alla delar som finns runt om eleven för att få till en bättre inlärningssituation. Exempelvis tittar jag på miljön runtomkring eleven och vad som kan göras där och det inkluderar olika aspekter.

Ofta går mitt arbete ut på att skruva på såväl den fysiska miljön runt eleven, såsom även den pedagogiska och sociala miljön. Genom att utgå ifrån ett relationellt perspektiv utgår jag ifrån att de problem som jag ser i elevens vardag och i undervisningen inte beror på eleven, utan på miljön runt omkring.

Hitta styrkor och glöm inte det positiva

Det medför att jag inte letar fel och brister hos eleven, utan utgångspunkten blir styrkor som ska användas för att arbeta med de svagare sidorna. Jag har haft elever med stora läs- och skrivsvårigheter, men som jag har kunnat motivera genom att först och främst berömma det som eleven kan och arbetar bra med, även om det så bara är att forma ett i elevens ögon fint litet a. Alla delar som fungerar, där jag kan stärka en elev ytterligare, ska stärkas!

En metod i det arbetet är att avsluta med något som fungerar väl, där eleven känner att hen lämnar specialläraren med känslan av att kunna något och att vara duktig. På så vis skapas en liten känsla av motivation till nästa övningstillfälle!