Assisterande teknik är ingen genväg utan möjliggörare

I samma andetag som vi inte skulle ta bort glasögonen för en elev så tar vi bort annat som hjälper. Det kan handla om inlästa läromedel, talsyntes, rättstavning, möjlighet att diktera m.m. Det kan också handla om att vi slutar med bildschema eller tidshjälpmedel. Oftast så gör vi detta helt omedvetet eller med en tanke kring att det inte behövs längre. Att en elev som sitter i rullstol inte kan ta sig ner för en trappa glömmer man inte i första taget men alla osynliga utmaningar många elever har är det inte alltid lika lätta att komma ihåg eller förstå.

Anpassningar en del i den vardagliga undervisningen

Det pågår en ganska livlig debatt nu kring alla anpassningar som lärare måste dokumentera och genomföra och i många fall är det helt galet att vi har hamnat i det diket. Vi har gått ifrån att vara allmänt dåliga på att systematisk dokumentera sådant som inte hamnade i ett åtgärdsprogram till att behöva dokumentera allt. Många av de saker som idag blir en anpassning borde egentligen bara vara en del av den vardagliga undervisningen. Det är själva tanken med en tillgänglig lärmiljö.

Ingen genväg

Assisterande teknik ska inte vara en genväg till lärande utan en möjliggörare. En elev med läs- och skrivsvårigheter kommer alltid behöva jobba hårt för att lära sig precis som vi alla behöver göra men den assisterande tekniken kan göra ansträngningen mer överkomlig och dessutom vara en förutsättning för att det ens är genomförbart alls. Jag möter ofta lärare som frågar sig hur man ska lyckas att motivera eleven att jobba. Ofta är det elever som sedan länge mer eller mindre har gett upp eftersom kraven blir för höga och omöjliga att nå. Man har hamnat i en negativ självbild. Det är inte så konstigt att man känner det så när man ser att klasskompisar runt omkring verkar hänga med och lära sig. Alla andra verkar ju ha det så lätt…

Känsla av sammanhang

Det här kan man koppla ihop med begreppet KASAM (Känsla av sammanhang). När känner jag att jag är en del av mitt sammanhang? Det är när situationen eller uppgiften upplevs meningsfull, begriplig och hanterbar. Om den gör det så ökar mitt välbefinnande och är en viktig grund för att öka motivationen.

KASAM bygger på tre begrepp som är beroende av varandra: Meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet.

MENINGSFULLHET - jag vill
De utmaningar jag möter ska vara värda ansträngningen.

BEGRIPLIGHET- jag vet
Känslan av att det som händer i världen, både inom och utanför individen, är begripligt, strukturerat och går att förutse.

HANTERBARHET- jag kan
Upplevelse av att kunna hantera livet är viktigt för hälsan. Det är viktigt att känna att man har resurser för att inte känna sig hjälplös.

Om jag förstår uppgiften och den känns meningsfull, alltså att jag förstår syftet, och ansträngningen känns hanterbar så är det lättare att motivera sig. Alltså känna KASAM.

Teknik som möjliggörare

Här kan assisterande teknik vara helt avgörande för eleverna. Eftersom även om jag förstår uppgiften och den känns begriplig så kan ändå ansträngningen kännas oöverstiglig. Alla dessa tre delar är beroende av varandra och vi behöver hitta strategier som stöttar alla tre delarna.

Det innebär också att den assisterande tekniken inte ska vara i fokus utan syftet med tekniken. Om ett verktyg gör uppgiften med begriplig, hanterbar och meningsfull så ska den användas.

Assisterande teknik är ingen genväg utan en möjliggörare precis som mina glasögon.