Från skärm till pärm?

Det finns mycket att säga om regeringens förslag och det är egentligen inte kring detta som jag vill skriva om idag men det fick mig att fundera lite kring digitaliseringsresan som skolan gjort bara de senaste 10 åren och vad den har inneburit.

När jag började på Skoldatateket för 10 år sedan så var det en helt annan digital tid. Vi hade nästan inga personliga digitala elevenheter på skolorna. Det var bara ett fåtal elever hade dator eller iPads och det var elever i behov av stöd av olika slag, oftast kring läs och skriv. Det fanns dator- och iPadvagnar som man kunde använda med alla elever. I förskolan fanns det några enstaka iPads. Gymnasieskolorna var först ut i kommunen med att införa "En Till En" (ETE), som vi kallar det. Alltså en dator eller iPad till varje elev. Några år senare införde även grundskolan detta. I förskolan ökade samtidigt tillgängligheten till iPads. Det finns många olika åsikter om denna insats men utifrån min synvinkel som specialpedagog så kan jag tycka att införandet av ETE var en av de mest specialpedagogiska insatserna man kunde göra.

Jag ska försöka utveckla mina tankar lite.

Tillgängliga lärmiljöer

Under de senaste åren har vi parallellt med ETE gjort en resa mot mer tillgängliga lärmiljöer där vi bland annat har förändrat vad vi anser vara särskilt stöd.

Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) visualiserar denna resa med denna bild.

Pyramiden till vänster symboliserar där vi var tidigare och den till höger är målbilden av en tillgänglig lärmiljö.

Väldigt förenklat så är ju tanken är att ju mer vi anpassar den vanliga undervisningen så breddar vi basen. Det innebär att vi fortfarande har elever som är i behov av extra anpassningar och särskilt stöd men det blir färre eftersom flera av anpassningarna redan planeras in från början. Två exempel på att bredda basen kan vara bildstöd eller inlästa läromedel. Men det finns många fler exempel på detta.

För att exemplifiera denna resa lite så kan vi ta exemplet med elevdatorer. För 10 år sedan behövdes ett åtgärdsprogram här i Jönköping för att en elev i behov av särskilt stöd skulle få tillgång till en dator eftersom det ansågs vara särskilt stöd.

Den befann sig alltså då högst upp i den vänstra pyramiden. När vi för några år sedan började med införandet att alla elever i skolan skulle ha en egen digital enhet så flyttades datoranvändandet från att vara särskilt stöd till att vara något som tillhör den vardagliga undervisningen. Här gjorde vi i och med detta en resa från den vänstra pyramiden till den högra som jag ser det bara genom att öka tillgängligheten av datorer och iPads. Det som tidigare bara ett fåtal elever hade tillgång till var nu tillgängligt för alla. Det innebar också att de elever som hade fått en dator tidigare inte längre stack ut från mängden utan nu var lika alla andra. Dessa elevers behov av stöd har inte förändrats med deras förutsättningar att använda verktygen förändrades.

Det finns olika sidor kring denna digitalisering. Å ena sidan så ger digitaliseringen stora möjligheter att utveckla undervisningen och hjälpa eleverna i sitt lärande, å andra sidan så ska vi inte blunda för de utmaningar som finns när alla elever har en digital enhet i klassrummet. Bland annat kring distraktionen som det kan innebära. Men rätt använt och med rätt kombination av analoga och digitala verktyg så tänker jag att vi stödjer lärandet på bästa sätt. Det handlar ju inte om att vi antingen ska ha skärm eller pärm utan både och. Vi behöver jobba med både analoga och digitala läromedel. Det är ju svårt att spika en spik med hjälp av en såg. Vi behöver använda rätt verktyg för det enskilda behovet.

Det innebär också att det kan se olika ut för olika elever. Varje verktygslåda behöver vara unik och här behövs både analoga och digitala verktyg. Det är just detta som skrämmer mig litegrann i debatten kring digitalisering. Det blir så polariserat där man antingen är för eller emot.

Det är viktigt att samtala kring hur vi använder verktyg och metoder i förskola och skola. Vi behöver lyssna på både forskning och beprövad erfarenhet. Om debatten gör att vi landar i att vi inte längre ska ha digitala enheter i skolan så kliver vi många år tillbaka i tiden där vi riskerar att elever som egentligen skulle må gott av att använda talsyntesen i en dator tex inte vill göra det eftersom ingen annan i klassen har en dator eller iPad. Det är en väg jag hoppas att vi slipper gå. Däremot hoppas jag att de digitala läromedlen utvecklas och verkligen utnyttjar de digitala möjligheterna som finns och att de blir bra komplement till de analoga läromedlen. Alltså att skärmen är ett komplement till pärmen. Allt för att varje elev ska få möjligheten att bli sitt bästa jag.

Från skärm till pärm? Nej tack! Både skärm och pärm? Ja tack!