Jaana Nehez om lyckad förbättring av undervisningen och förstelärarnas roll

Viktigt med kultur där lärare lär av varandra

Hur kan vi förbättra undervisningen på ett sätt som verkligen gör skillnad för elevernas lärande? Och vad krävs för att kollegialt lärande ska bli mer än något vi pratar om, till något vi faktiskt gör tillsammans, nära undervisningen?

Forskaren Jaana Nehez har studerat skolor som lyckas med just detta. I hennes forskning framträder ett tydligt mönster: utveckling sker när lärare systematiskt undersöker sin egen och varandras undervisning, med fokus på vad som händer i klassrummet och hur det påverkar elevernas lärande.

En viktig del i det arbetet är förstelärarens roll. Genom att skapa strukturer för observationer, leda professionella samtal och rikta fokus mot konkreta undervisningsutmaningar kan förstelärare bidra till en kultur där lärare lär av varandra och tillsammans utvecklar sin praktik.

Lyckad undervisningsförbättring enligt Jaana

I intervjun nedan delar Jaana Nehez med sig av sina erfarenheter och ger konkreta perspektiv på hur skolor kan arbeta mer undervisningsnära med kollegialt lärande och systematiskt kvalitetsarbete. Detta föreläste hon också om på förstelärarnas dag som hölls den 19 mars dit alla förstelärare som jobbar i grundskolan och gymnasieskolan i Jönköpings län var inbjudna.

När du tittar på skolor som lyckas utveckla undervisningen över tid – vad har de gjort och vilka arbetssätt eller metoder ser du är särskilt effektiva för att få till verklig förbättring i klassrummen?

Min erfarenhet är att sådana skolor lyckas arbeta med datagrundad undervisningsutveckling. De har utvecklat tre kompetenser hos lärarna: observationskompetens, samtalskompetens och bedömningskompetens.

Det innebär att lärarna med allmän- och ämnesdidaktisk skärpa observerar varandras undervisning för att få syn på styrkor och svagheter i undervisningen i relation till elevers lärande. De har därmed koll på vilka deras största undervisningsutmaningar är.

Det innebär även att de i kollegiala samtal förmår undersöka den observerade undervisningen för att fördjupa sin förståelse för varför olika didaktiska val fungerar eller inte fungerar, vilka antaganden de bygger på och vilka alternativa didaktiska val som kan förbättra konsekvenser för eleverna. Dessa lärare bedömer med andra ord sin egen och varandras undervisningsskicklighet och tar ett gemensamt ansvar för att utveckla varandras undervisning.

Hur kan en förstelärare bidra till att bygga en skolkultur där kollegor vågar pröva nytt, dela undervisningsidéer och prata om undervisningens kvalitet?

En förstelärare behöver först och främst ha koll på vilken kultur som råder på skolan och hur hen själv bidrar till att upprätthålla den kulturen. Är det en kultur som inte främjar kollegiala undervisningsutveckling behöver försteläraren vara förebild i att börja bryta de normer som upprätthåller kulturen.

Min erfarenhet är att det är enklare att börja bryta normer om man har insikt i vilka normer som krävs för kollegial undervisningsutveckling och vilka handlingar som kännetecknar sådana normer. Detta är något som försteläraren kan samtala med sina kollegor om. De kan därefter tillsammans sätta upp mål för sitt eget agerande och följa upp sina framsteg på vägen mot en samarbetande och professionell kultur.

Vilket kunnande behöver en förstelärare utveckla för att kunna leda kollegor i analys av undervisning och elevresultat på ett sätt som leder till förändring?

Förstelärare behöver både teoretisk kunskap om utvecklingsprocesser och kunskap i handling. Kunskap i handling är något som utvecklas över tid. Det innebär att förstelärare hela tiden övar på att leda undervisningsutveckling och dessutom behöver få syn på sitt eget ledarskap.

Ett väldigt effektivt sätt är att spela in sig själv och analysera sina ledarhandlingar tillsammans med andra förstelärare. Det är något som jag har erfarenhet av. Jag har sett hur förstelärare på relativt kort tid kan utveckla sin förmåga att balansera det stöd och den utmaning som krävs för att kunna leda kollegors lärande.

Vad kännetecknar kollegialt lärande som faktiskt gör skillnad i undervisningen, och hur kan en förstelärare vara motor i den processen?

Ja, det kännetecknas av det som jag nämnde som svar på den första frågan och det är något som jag tillsammans med min forskarkollega Ann-Christine Wennergren nyligen har skrivit en bok om. Den heter Lärares professionsutveckling – kompetenser som skapar drivkraft och kommer på Studentlitteratur under hösten.

Ett sådant kollegialt lärande tar utgångspunkt i lärarnas undervisningsutmaningar och i autentiskt underlag från deras undervisning. Allt för ofta utgår det kollegiala lärandet däremot i stället från lärares återberättande av undervisning. Det är slöseri med tid att i kollegialt lärande försöka förbättra det som lärare säger att de gör. Utgångspunkten måste vara det som de faktiskt gör.

Skolledare behöver alltså ge lärare förutsättningar att kunna lära kollegialt, till exempel observera varandras undervisning med digitala observationsredskap som möjliggör för flera att undersöka undervisningen tillsammans. En förstelärare kan i sin tur skapa förutsättningar för kollegialt lärande genom att säkerställa att innehåll, strukturer och så vidare är anpassat efter lärarnas behov och förutsättningar. Alltför ofta ser att jag olika modeller för kollegialt lärande kopieras utan att anpassas till den egna kontexten.

Det kollegiala lärandet behöver också hela tiden relateras till elevernas lärande – det som är ”kvittot” på att lärarna har lärt sig något. Påverkas inte elevernas lärande, ägnar sig lärarna åt fel saker i det som de kallar för kollegialt lärande. Här bör givetvis eleverna också användas som resurser – eleverna har mycket att bidra med om lärares faktiska undervisning.

Hur kan skolan använda systematiska kvalitetsarbetet som ett stöd i det kollegiala lärandet, snarare än som en administrativ process?

Det systematiska kvalitetsarbetet är kärnan i det kollegiala lärandet. Det förutsätter dock kvalitet i det systematiska kvalitetsarbetet, det vill säga att skolledningen och lärarna i det arbetet har lyckats identifiera de specifika undervisningsutmaningarna, orsakerna till dem och vad lärarna gör för att i sin undervisning åtgärda orsakerna.

Det är alltför ofta som det systematiska kvalitetsarbetet – och därmed också det kollegiala lärandet – baseras på generella undervisningsproblem. Det kan handla om låga resultat i matematik eller bristande läsförståelse. Det resulterar också i generella insatser som inte påverkar elevernas lärande.

Det är också alltför ofta som orsakerna till undervisningsutmaningar inte identifieras eller att orsakerna läggs utanför lärarnas undervisning. Då finns inga möjligheter att genom det kollegiala lärandet påverka undervisningen.

Ett kollegialt lärande som tar utgångspunkt i och utgör ett undervisningsnära systematiskt kvalitetsarbete kan verkligen skapa energi, delaktighet och ansvarstagande hos lärare. Det blir meningsskapande, så länge det också skapas tid och forum för att kunna genomföra det.