Två tunnlar till Mellanöstern

"Genom utbildningen i skolan skapas sådana grundförutsättningar för individen, så att hon i senare del av livet kan uppnå önskvärd position. I ett demokratiskt samhälle är det varje individs rätt att få en möjlighet att tillskansa sig dessa förutsättningar. Detta skall inte påverkas av enskilda eller sammansatta socioekonomiska faktorer eller andra social status faktorer, utan vara en realitet för samtliga samhällsmedborgare. Målet är dock inte jämlik utbildning. Vi har alla olika behov och resurser och var och en behöver individuellt stöd för att utvecklas från sin initiala utgångspunkt. Ergo är det de elever som har minst gynnsamma förutsättningar, som behöver mest stöd i sin skolgång. Därmed inte sagt att de elever som har goda förutsättningar ska åsidosättas, men deras behov av resurser är inte lika stort – en proportionalitetsfördelning bör tillämpas, för att uppnå social rättvisa."

Ni får ursäkta den tunga inledningen, den är hämtad från en B-uppsats, som jag skrev hösten 1999 – snart 30 år sedan! Titeln var Fristående skola – en skola för alla? och uppsatsen handlade om friskolor och varför föräldrar väljer dem.

Jag var student på Statsvetenskapliga institutionen i Lund och hade ännu inte arbetat en dag som vare sig lärare eller skolledare. Att med nuvarande erfarenhet dyka ner i den texten känns märkligt på flera sätt. Språket är tidstypiskt och en del av resonemangen skulle jag säkert formulera annorlunda nu, men grundtanken har följt mig: skolan ska ge barn och unga verkliga möjligheter att forma sina liv och de som har sämre förutsättningar ska ges mer stöd!

Mitt första skolledaruppdrag var på en F–6-skola i Växjös miljonprogramområde. Det var en skola med över 90 procent elever med annan etnisk bakgrund och med ett mycket stort frånval. Ungefär hälften av de elever som hade skolan som sin hänvisningsskola valde andra skolor.

Jag hade egna barn i den åldern på den tiden och de lämnade jag på villaområdesskolan, innan jag cyklade genom de två tunnlarna som ledde mig till en annan skola och nästan en annan värld. Det var samma stad och samma kommun, men förutsättningarna för barnen var på många sätt väldigt olika.

Jag funderade på att skriva en bok om det jag såg och upplevde. En bok om skolsegregation och om hur den riskerar att förstärka sig själv. Jag tänkte att den skulle kunna heta Två tunnlar till Mellanöstern. Det blev ingen bok då, men titeln har stannat kvar i minnet och framför allt finns drivet att arbeta mest för de som behöver det bäst.

Tack och lov har det hänt en del sedan dess. Svensk skola har på många sätt blivit bättre på att förstå och arbeta med det kompensatoriska uppdraget. Vi har tydligare strukturersättningar, mer kunskap om språkets betydelse för lärandet och insatser för svenska som andraspråk, större kunskap om hur elever lär och hur undervisningen kan förbättras, och vi har blivit bättre på att se att skolans uppdrag inte bara handlar om det som händer mellan lärare och elev i klassrummet.

På många håll arbetar vi också med hela familjer och hela bostadsområden för att undanröja hinder som begränsar barns möjligheter att lyckas i skolan. Men trots att vi vet betydligt mer i dag och gör betydligt mer för att jämna ut skillnaderna, är frågan om det räcker. Det verkar inte vara tillräckligt för att fullt ut kompensera för de skillnader vi ser hos våra elever – skillnader som fortfarande riskerar att begränsa några av dem i möjligheten att skapa sådana grundförutsättningar, så att hon i senare del av livet kan uppnå önskvärd position.

Jag är övertygad om att vi behöver göra mer. Det kompensatoriska uppdraget är ett av skolans viktigaste uppdrag, men också ett av de svåraste. Skolan kan kompensera för mycket, men inte för allt. Vi kan ge elever bättre undervisning, mer stöd, bättre språkliga förutsättningar och större tillgång till vuxna som tror på deras möjligheter.

Men vi kan inte ensamma förändra bostadssegregation, ekonomisk utsatthet eller alla de strukturer som påverkar barns uppväxtvillkor. Och vi måste samtidigt förhålla oss till ett skolsystem där statliga regleringar och politiska beslut ibland gör det svårare att anpassa resurser och organisation efter de faktiska behov som finns lokalt.

Det är kanske här skoldebatten ibland blir för enkel. Likvärdighet betyder inte att alla skolor eller elever ska behandlas lika. Redan 1999 skrev jag om behovet av en proportionalitetsfördelning – att den som behöver mer också måste få mer. Den tanken har följt mig genom åren. Då försökte jag som statsvetarstudent förstå skolan utifrån. Några år senare cyklade jag genom två tunnlar varje morgon och mötte den i verkligheten. I dag, som utbildningschef, ser jag både vad skolan kan åstadkomma och hur svårt det är att kompensera för skillnader som skapas långt utanför skolan.

Jag tror fortfarande på grundtanken jag formulerade som student: varje barn har rätt till de grundförutsättningar som krävs för att kunna forma sitt eget liv, och de barn som börjar med de sämsta förutsättningarna behöver mest av vår gemensamma kraft. Det är en gammal tanke för mig. Men jag tycker fortfarande att den håller.