Den nya läroplanen

Mer fakta och mindre analys sägs i propositionen. Mer konkreta skrivningar om vad eleverna ska kunna. Jag tycker det är en falsk motsättning mellan fakta och analys. Man kan inte analysera något utan att ha ett innehåll. Men det är inte heller meningsfullt att stapla faktauppgifter på varandra utan att kunna använda dem till något – att se mönster och att dra slutsatser.

I nuvarande läroplan har många lärare haft svårt att hantera högtravande skrivningar om kunskapskvaliteter och kanske övertolkat intentionerna. Jag tycker också att fokus i de tidiga åren bör vara att skaffa sig verktygen för det livslånga lärandet; läsning, skrivning och grundläggande matematiskt hantverk. Språket, språket, språket.

Vi får se hur kursplanerna i slutändan blir. Det är inte lätt att vara konkret och samtidigt få med allt som olika intressenter tycker är viktigt. Jag tror faktiskt det är viktigt att säga som det är – nu sänker vi kraven och det är rimligt.

I syfte att staga upp undervisningen och göra den mer likvärdig kommer kursplanerna också innehålla beskrivningar av hur man ska undervisa – inte bara vad man ska undervisa om. Man kallar det för undervisningsstrategier. Vi får se hur konkreta dessa strategier blir. Jag känner mig kluven.

I nuläget är det alldeles för stora skillnader i undervisningskvalitet mellan olika klassrum. Om den nya läroplanen kan bidra till att jämna ut kvaliteten är det förstås bra. Men undervisningen kan inte och ska inte se exakt likadan ut i olika klassrum. Läraren måste ta in hur elevgruppen ser ut och även sina egna styrkor och svagheter i utformningen av undervisningen. Lärare måste hela tiden ställa sig frågan om de aktiviteter som genomförs verkligen leder till att eleverna förstår det som förväntas.

Jag tror snarare på ett ständigt pågående kollegialt och systematiskt arbete för undervisningsförbättring snarare än att staten föreskriver exakt hur undervisningen ska genomföras. Men om man lyckas formulera dessa undervisningsstrategier på rätt nivå kanske de kan bidra till att lyfta den allra sämsta undervisningen som förekommer idag – och det är självklart positivt.

Så till frågan om förmedlingspedagogik eller socialkonstruktivism. Här är jag som inte har läst en enda poäng pedagogik och aldrig arbetat som lärare ute på extremt hal is. Men som jag förstår det så finns det olika skolor som står mot varandra. Den ena tanken är att läraren har kunskap som överförs/förmedlas till eleverna. Den andra tanken är att kunskapen uppstår hos eleverna i ett socialt samspel med andra.

Jag måste säga att jag inte riktigt fattar motsättningen. Det är väl självklart att läraren har kunskaper som vi vill ska överföras till barnen. Men det är lika självklart att detta inte uppstår per automatik bara för att läraren föreläser och uttalar dessa kunskaper. Det krävs en lång rad olika aktiviteter för att eleverna ska kunna tillgodogöra sig kunskaperna. God undervisning innehåller en variation av olika aktiviteter genom vilka eleverna tillgodogör sig kunskaperna. Jag har inga problem med att läroplanen talar om att läraren ska förmedla kunskaper – men om pendeln slår över så att vi slutar intressera oss för hur kunskaperna uppstår hos eleverna så har vi problem.

I propositionen om ny läroplan nämns kognitionsvetenskap lika ofta som Jesus i Nya Testamentet. Det är självklart att vi ska använda oss av forskning om hjärnans funktionssätt. Behov av repetition. Hur man kan hantera stimulans och belöningssystem och så vidare. Men det finns också en ocean av kunskaper att hämta från generationer av lärares erfarenhet av vad som funkar och inte. Bristen är väl att vi inte alltid lyckats aggregera och systematisera dessa kunskaper till didaktisk forskning och sedan tillbaka till praktisk användning.

Jag uppfattar att läroplanen innebär en förskjutning från fokus på individen till fokus på gruppen. Det tycker jag i så fall är bra – men utmanande. Undervisning är en grupprocess och vi måste träna eleverna att fungera i gruppen och inte bara fokusera på sina egna individuella behov. Vi måste komma bort från en ordning för det är ett individuellt ansvar att inhämta de kunskaper och förmågor som krävs. Vi vet att allt för mycket individuellt arbete och allt för lite styrning tenderar till att öka klyftorna. Flickor från medelklassen fixar det bra, men killar från arbetarklassen misslyckas.

Mer grupp och mindre individ är bra – men omvärlden ser annorlunda ut än när jag gick i skolan. Dagens barn och föräldrar är vana vid och förväntar sig att skolan ska anpassa sig till sina individuella behov – inte att individen ska anpassa sig till gruppen. Här kommer det skava en del - men jag tror att riktningen är rätt.

Sammanfattningsvis så tror jag att den nya läroplanen kan bli bättre än den nuvarande - när alla texter blir klara framemot hösten 2027. MEN – och det är ett stort men. Det finns en enorm övertro på att nya styrdokument kommer att förändra verkligheten ute på våra skolor. Det kommer inte ske några radikala förändringar bara för att vi får en ny läroplan.

Däremot vet vi att lärares kollegiala systematiska arbete för undervisningsförbättring ger resultat. Språksatsningen i Jönköping. Resultatförbättringarna i utsatta områden som Järvafältet, Södertälje och Malmö. Denna positiva utveckling har inte skett tack vare några stora reformer uppifrån utan genom ett utvecklingsarbete underifrån. När vi nu ska genomföra en mängd statliga reformer måste vi göra det på ett sätt som inte förlamar utveckling av undervisningen underifrån.