"Pappa, hur ser en pandadil ut?"

Jag tänker på alla möjligheter tekniken erbjuder, hur enkelt vi med några knapptryck kan skapa något fantastiskt tillsammans. Men hon skakar på huvudet och säger bestämt: "Nej, jag vill måla den själv." Och så plockar hon upp pennan med den där barnsliga ivern som får mig att stanna upp. På bara några minuter tar en underlig, men fängslande varelse form – en pandadil, en blandning av en panda och en krokodil, helt ur hennes egen fantasi.

Jag tittar på henne och kan inte låta bli att fundera. Det är något så kraftfullt med den enkla pennan i hennes hand. Genom historien har vi använt det verktyget för att skriva poesi, skapa konst och dokumentera vetenskapliga upptäckter. Samtidigt har den också använts för att såra, för att sprida hat och splittring. Precis som AI och andra tekniska innovationer har pennan alltid haft en inneboende kraft. Det är inte tekniken i sig, utan hur vi väljer att använda den, som spelar roll.

Senare på kvällen, när vi kryper ner i sängen, är det fortfarande Pandadilen som upptar våra tankar. Men nu tar vi hjälp av en AI – en interaktiv chattbot – för att skapa en berättelse om denna märkliga varelse. Under täcket, med bara en lampa som kastar ett mjukt sken över rummet, gör min dotter sina val medan AI låter historien svänga åt oväntade håll. Hon följer varje vändning med ögon stora av fascination. För henne blir AI en lekfull medskapare, men det är hon som styr, som leder berättelsen framåt.

Och här blir det tydligt för mig: AI kan skapa otroliga berättelser, generera fantastiska bilder och till och med hjälpa till att lösa problem. Men det får aldrig ersätta det mänskliga – som min dotters härligt naiva Pandadil eller den långsamma, ansträngande processen att lära sig läsa. Det är i ansträngningen, i kampen att förstå och skapa, som den verkliga magin ligger. I en tid där tekniken kan göra nästan allt åt oss, måste vi värna om att våra barn lär sig att kämpa själva, att tänka och skapa utan genvägar. AI är ett fantastiskt verktyg, men just det – bara ett verktyg, inte ett substitut för mänsklig kreativitet och slit.

Vi som arbetar i skolan förbereder våra elever för en framtid vi själva vet mycket lite om. Tekniken rör sig framåt i en rasande fart, och även om vi kan skymta vissa trender, är det mycket som fortfarande är höljt i dunkel. Kanske kommer AI att spela en ännu större roll i våra liv, kanske kommunicerar vi med tankekraft om bara några decennier, och kanske har varje hushåll en robot som hjälper oss med allt från städning till läxläsning. Men en sak är säker – AI är inte lösningen på allt. Vi måste använda det på ett sätt som hjälper oss att lära och växa, inte bara för att det är nytt och spännande och vi måste förbereda våra elever på att möta framtiden med mod och nyfikenhet. Vi måste lära dem att utforska, att våga försöka och att inte vara rädda för att misslyckas.

Framtiden är osäker, men en sak är säker: Lärandet måste alltid stå i centrum. AI kan vara en väg dit, men det är våra drömmar, vårt hårda arbete och vår kreativitet som driver oss framåt. Och precis som min dotters Pandadil visar oss, så är det vi människor som ger tekniken dess riktning och mening. AI kan hjälpa oss att nå längre, men det är våra unika idéer och vår vilja att skapa som verkligen formar framtiden. Därför måste vi fortsätta att uppmuntra våra barn och elever att drömma stort, tänka själva och våga utforska det okända.