Kniv-Janne och farmor gör mig lite rädd

Poängen är väl att jag känner mig ungefär som jag gjorde när jag som liten pojke skulle gå hem från busshållplatsen när det var mörkt ute. Jag kanske inte direkt trodde att jag skulle bli överfallen, men jag kunde ändå inte sluta visualisera den alkoholiserade farbrorn med kniv som skuttade fram ur varje buskage. Man visste ju att sådant bara hände på film, men med jämna mellanrum fick man ändå höra om någon som hade försvunnit spårlöst på väg hem från skolan och så var bilderna av Kniv-Janne där igen.

Jag kommer framöver att hänvisa till mitt AI-relaterade katastrof-tänk just som Kniv-Janne.

Ibland sitter jag på mitt kontor och planerar ett undervisningsmoment och känner hur kreativiteten flödar och allt bara faller på plats. Andra dagar är det inte så. Ibland känner jag att jag har en grundtanke som jag tror på, men att jag fastnar vid själva genomförandet. Hur ska jag få med mig min stora (och väldigt heterogena) grupp på samma tåg? Vad gör jag om eleverna, eller jag själv, har en dålig dag och jag måste tänka om på kort varsel?

Det är just i dessa stunder som AI hjälper mig som mest. Som en klok farmor som ger lugna och trygga tips till mig, när jag sitter uppgiven och hopsjunken vid köksbordet, arbetandes med hemläxan. Ingenting är omöjligt för farmor. Hon har mängder av erfarenhet, hon är finurlig och klurig, men kanske framför allt: hon har levt länge nog för att inte göra varje liten vägbula till en betongsugga. Jag kommer därför framöver att kalla AI för farmor.

Farmor är klokare än jag och har nästan alltid svar på mina problem, vare sig jag gillar dem eller inte. Farmor stressar ju inte upp sig eller målar fan på väggen, som jag gör när det kör ihop sig. Jag förväntas ta till mig av min kloka farmors råd och får ofta tipset av människor omkring mig att jag borde ”fråga farmor”. Kanske är farmors tips relevanta och bra, men ibland känner jag mig faktiskt lite frustrerad över dynamiken som börjat växa fram mellan mig och farmor. Jag frågar och hon svarar, om och om igen… Till slut kommer jag på mig själv med att fråga farmor redan innan jag själv har försökt med bullbaket, fläckborttagningen eller skoluppgifterna.

Vad gör det med min egen initiativförmåga och handlingskraft? Vad gör det med min förmåga att, likt farmor, tänka kreativt och lösa mina egna problem?

Häromdagen arbetade jag med en presentation inför min stundande undervisning kring kända uppfinnare. Jag fick för mig att jag ville ha en bild på Albert Einstein stående framför vintergatan. Med en snabb bildsökning konstaterar jag att just en sådan bild inte finns och ber farmor att rita en. Dagen efter står jag i klassrummet och presenterar arbetsområdet för min klass. Efter genomgången frågar en av mina elever: Anton, varför har du AI-genererat en bild på Einstein? Han måste ju vara en av de mest fotograferade människorna i modern tid (anonym elev med uttalat förakt mot AI)?

Här någonstans uppstår en mini-existentiell kris i mitt medvetande.

Varför frågade jag farmor om receptet på en kaka som jag redan hade i kylskåpet? Har jag blivit så beroende av tips att jag har börjat ställa frågor som jag egentligen inte behöver veta svaret på? Jag bad ju henne till och med läsa igenom den här texten, som handlar om min rädsla för att bli alltför beroende av hennes hjälp! Vad händer egentligen?!

Ibland blir jag lite rädd för vad farmors svar och tips gör för min egen förmåga att resonera, problemlösa och reflektera. Inte en sådan där lamslagande rädsla, utan snarare som när jag gick hem från bussen och inte kunde sluta föreställa mig Kniv-Janne i buskarna.

Jag är helt enkelt lite rädd.