Någon måste ju vilja något med all denna intelligens

Och förvånansvärt ofta pratar de om AI.

”Det är så skönt, alltså. Det finns ju typ ingen fråga man inte kan få svar på.”

”Jag lämnade in en text men glömde ta bort alla de där jävla emojisarna. Hon fattade ingenting. Great success!”

”Jag dumpade in allt från hans sociala medier och frågade om jag skulle dejta honom. Major red flags, tydligen.”

”Det är ju typ som Black Mirror, fast på riktigt.”

Vid Sanda högstadium kliver en elev på och sätter sig hos en kompis. De pratar om gymnasievalet och framtiden.

”Tandläkare, det borde väl ändå inte AI kunna göra? Jag vet inte vad jag ska bli. Tänkte först bli designer. Men det känns inte värt det längre.”

Jag tittar upp från telefonen.

Min bubbla

Mitt eget flöde är också fullt av AI.

Det är tio procents risk att AI utrotar oss, säger någon. I nästa klipp ska AI bota cancer. Ett matematikproblem som stått olöst i hundra år fick sitt svar i tisdags, får jag veta.

Jag scrollar.

Jobbapokalypsen är här. Alla kommer att ersättas. Fast den som lär sig de här fem verktygen har tydligen framtiden säkrad.

Lite längre ner har AI hackat sin egen skapare. Någon kallar tekniken en utomjordisk intelligens som vi nu måste lära oss att leva med. En annan lutar sig fram mot mikrofonen: är den redan medveten?

Jag hinner knappt oroa mig för mänsklighetens undergång innan någon lovar att lösa alla våra problem. Ofta är det samma person. Han varnar för Skynet på måndag och säljer räddningen på fredag, för 20 dollar i månaden. Och någonstans finns alltid en thumbnail med stora bokstäver: IT’S OVER.

Ibland skrattar jag. Oftare får jag panik i huvudet. Vad är på riktigt? Vad är hype? Vad försöker någon sälja mig?

När jag nyligen föreläste för elever i årskurs nio frågade jag hur många som sett rubrikerna om tio procents risk att AI förintar oss alla. Två tredjedelar räckte upp handen.

Jag undrar vad de tänkte. Och om de pratade med någon efteråt, eller bara scrollade vidare, som jag.

Vad är detta som?

Berättelsen om den tänkande maskinen är äldre än själva maskinen. Från de gamla grekernas myter till Frankenstein och science fiction-filmer har människor i tusentals år fantiserat om maskiner som kan tänka och agera på egen hand. Tekniken är egentligen nykomlingen.

Så när en fjortonåring öppnar ChatGPT för första gången möter hon inte bara en chattbot. Hon möter en berättelse som har väntat på henne sedan antiken och som hon har stött på i sagor, filmer, spel och böcker ända sedan hon var barn.

Hjärnan frågar inte bara vad det här är. Den frågar också vad det liknar. Och svaret kommer med en berättelse på köpet. Vi möter inte AI neutralt. Vi möter våra föreställningar om AI. Vi kommer med ett manus i fickan innan vi ens har öppnat appen.

Det är bara det att manuset numera skrivs av samma personer som säljer appen.

Är framtiden avgjord?

Alla i mitt flöde vet hur det blir. Arbetsmarknaden kommer att se ut så här. Skolan kommer att behöva fungera så där. Ibland är berättelsen ljus, ibland mörk, men formen är alltid densamma: framtiden är på väg mot oss, och vår uppgift blir att hänga med.

Ingen av dem har varit där. Men flera låter som om de just kommit hem.

Det betyder inte att riskerna är påhittade. Det betyder att även de har författare.

Det finns något vilsamt i den berättelsen. Om framtiden redan är avgjord behöver ingen välja. Företaget slipper svara för vad det bygger. Politikern slipper de obekväma besluten. Skolan slipper bestämma vad den vill och kan ägna sig åt att skaffa rätt kompetenser i tid. Och eleven slipper vilja något.

Lyssna på verben. AI lär sig. AI resonerar. AI tar jobben. AI löser problemen. Människan räddas, hotas, ersätts eller förvånas. Vi har blivit publik i vår egen berättelse.

Vi pratar mycket om vad AI kommer att förändra. Vi behöver prata mer om vad vi vill förändra med hjälp av AI.

Det är en liten förskjutning. Det manar oss att öppna pennfacket, sätta oss vid tangenterna och börja skriva; den ställer en fråga som ingen thumbnail kan svara på: vad vill vi egentligen?

Intelligens (vad det nu än är) håller på att bli billig. Den säljs per månad, och det kommer mer av den varje kvartal. Vilja ingår inte i abonnemanget.

Vad ska ett barn som börjar skolan i höst kunna den dag hon går ut gymnasiet? Vad vill vi absolut inte lämna ifrån oss? Vad ska skolan vara till för i en värld där svar är nästan gratis?

Jag vet inte. Men jag tror att frågorna låter annorlunda när eleverna är med och ställer dem.

Tillbaka till bussen

”Det känns inte värt det längre...”

Jag vet inte vad hon hade sett eller läst före samtalet. Jag vet inte ens om hon var särskilt ledsen. Kanske var det bara något man säger på en buss, på väg till en lektion, mitt i ett flöde.

Men jag hade velat höra mer. Vad var det med design som lockade? Vad hade hon velat skapa?

Ingen hade sagt till henne att det inte var värt det. Det behövdes inte. Verben hade redan gjort sitt: AI tar, hon ersätts. Hon hade fått sitt manus långt innan hon öppnade appen.

Vikten av en egen berättelse

Det finns redan gott om människor som berättar för henne hur det ska gå. Företag, investerare, influerare, en och annan verksamhetsutvecklare AI på en utbildningsförvaltning. Alla märkligt säkra. I deras manus har hon en biroll: den som ska ersättas, räddas eller förberedas i tid.

Jag skulle vilja att hon fick huvudrollen i sin egen berättelse. Inte för att framtiden är ljus, det vet ingen, utan för att den inte är skriven än.

Man vinner inte över en berättelse med fakta. Man vinner med en bättre berättelse. Och den bästa vi kan erbjuda henne är inte vår, hur välmenande den än är. Det är hennes egen: den där hon får något att vilja, någon som tar viljan på allvar, och en chans att pröva om den håller. Bygga något, misslyckas, göra om, se att det gjorde skillnad för någon annan. Berättelser man får leva i blir sanna på ett annat sätt än berättelser man bara får höra.

Skolan kan vara det stället. Inte det enda, men ett av få där någon frågar vad hon vill, väntar på svaret, och sedan låter svaret bli en uppgift på riktigt.

Framtiden har författare. En av dem sitter på bussen till Sanda.

När jag ser allt som byggs nu, all datorkraft och alla modeller, tänker jag på henne.

Någon måste ju vilja något med all denna intelligens