Från Tartu med lärdom – om fundament, frihet och framtidens skola

Vi är här på studieresa för att jämföra skolsystem och utbildningsdirektören i studentstaden Tartu sätter tonen direkt: "Jag antar att ni är här för att ni vill höra om hur vi fick så bra resultat i PISA?" frågar han. "Jag kunde inte bry mig mindre. Jag tror att det har gjort att man försöker optimera för resultaten, teaching for the test, och att det har lett till en sönderstressad generation av elever och lärare. Jag vill hellre prata om lärande."

Inte resultat, utan lärande. Inte ranking, utan riktning. Inte svar, utan frågor.

Estland lyfts ofta fram som ett föregångsland när det gäller AI och skola. Det stämmer säkert delvis. De har nationella strategier, nära samarbete med akademin och tydliga signaler från politiken om att AI är viktigt. Gymnasieelever och lärare har tillgång till en specialversion av ChatGPT.

Det är bra. Men det är inte det som stannar kvar efter den här resan.

Utifrån det jag såg var deras praktiska AI-arbete ganska likt det vi ser i Sverige. Vissa skolor ligger i framkant, pratar AI-litteracitet och ger stöd till lärare. Andra har knappt börjat. Det är vilda västern. Eldsjälar driver utvecklingen och sliter sitt hår för att få saker att hända. Förändring är svårt, oavsett om man har en nationell strategi i ryggen eller inte.

Nej, det som stannar kvar är något annat. Den genomgående synen på lärande. Samtalet om vad skolan ska vara.

Den första skolan vi besöker är en 1–9-skola. Rektorn beskriver hur de systematiskt arbetar för att eleverna ska bli self-directed learners. Redan i årskurs ett börjar man prata om strategier och tränar eleverna i att inta ett metaperspektiv på sitt eget lärande. Prata om strategier. Prata om att välja strategier.

Det gör vi i Sverige också. Men här var det ovanligt uttalat och nedbrutet i klassrummet. Man hade konkretiserat vad det faktiskt innebär att prata om metakognition och lärstrategier med elever, ända ner på lågstadiet. Varje lektion började med att ställa samma frågor: Vad är målet? Varför gör vi det här? Hur kan vi nå dit? Inte som en mekanisk rutin, utan som en gemensam startpunkt, att tillsammans med eleverna syftesförklara och skapa delaktighet.

På samma skola låg ett starkt fokus på upplevelsebaserat lärande. Eleverna fick möta fenomen först - testa, undersöka, ställa frågor - och begreppen kom därefter. Upplevelse, fråga, förståelse. I den ordningen. Nästan som en omvänd Blooms taxonomi: skapande och förundran först, kunskap ovanpå. Inte flumpedagogik, inte elever lämnade åt sitt eget, utan läraren som arkitekt snarare än föreläsare. Den som designar situationen som triggar frågan och sedan finns där med ramverk och strategier. Frihet inom struktur.

På en annan skola tog sig samma tankesätt ett annat uttryck. Där hade man, med departementets godkännande, slopat betygen ända upp till årskurs nio i idrott, musik, bild och litteratur. Man ansåg att de här färdigheterna var för viktiga för att riskera att en elev slutade röra på sig för att idrottsbetyget sved, eller slutade läsa för att litteraturen förknippades med prestation istället för mening. Man ville forma människor som rör sig för att kroppen vill det, och läser för att orden kräver det.

Där fick elever redan i årskurs tre och fyra själva välja bland tematiska kurser under gemensamma pass: ”Fotografi”, ”Filmens värld”, ”Hur man blir entreprenör”, ”Det är kul att tänka”. I mellanstadiet ökade valfriheten ytterligare. På en gymnasieskola vi besökte hade man tagit idén ännu längre: där fick civilsamhället och näringslivet hålla kurser som eleverna valde mellan. En journalist höll kurs i skrivande, en entreprenör i entreprenörskap. Även här fick eleverna enbart godkänt eller inte godkänt.

Det är egentligen en enkel idé. Att lärande inte bara sker i skolan. Att det finns värde i att möta autentiska sammanhang och verkliga röster. Och att valet i sig – att ställas inför alternativ, väga, bestämma sig – är en förmåga som behöver tränas. Inte för att bocka av ett kursmoment, utan för att livet kräver det.

Det var också något vi återkom till gång på gång under besöket. Valfriheten, metakognitionen, det uttalade fokuset på det självstyrda lärandet. Det fungerar när fundamentet finns. När eleven har språket, tryggheten och vuxna omkring sig som ställer öppna frågor. Men frihet inom struktur förutsätter att strukturen bär alla, inte bara dem som redan har verktygen med sig hemifrån. Estland är ett litet, relativt homogent land. Deras förutsättningar är inte våra. En skola i Tartu med 400 elever möter inte samma verklighet som en skola i Råslätt eller Rosengård. Det gör inte insikterna mindre värdefulla – men det betyder att fundamentet måste läggas medvetet och jämlikt, inte förutsättas.

Och det är kanske här Sverige har något att ge tillbaka. Tanken om det kompensatoriska uppdraget - att skolan ska utjämna, inte bara erbjuda – är, tycker jag, en av de finaste idéerna i det svenska skolsystemet. Estland visar hur man bygger självständiga elever. Men de förmågor som krävs för att använda AI klokt – att tänka kritiskt, att äga sitt lärande, att välja rätt frågor - de får inte bli ett privilegium. De måste vara allas. Det är inte antingen eller. Det bästa vi såg i Tartu och det bästa vi har hemma pekar åt samma håll.

Estland håller på att rulla ut ett nationellt AI-program i skolan – AI Leap. Syftet, som det formuleras, är inte att öka AI-användningen i sig, utan att se till att den sker meningsfullt. Inte snabbare svar, utan djupare lärande. En formulering som förutsätter precis det jag såg i Tartus klassrum – elever med eget driv, egna strategier och vilja att ta sig an det som är svårt.

Det är önskvärt - till och med lovvärt. Men det förutsätter något som inte alls är självklart - att eleven väljer ansträngningen när den inte måste. Och det är precis det AI utmanar. Vad händer när tekniken gör det svåra valbart?

AI är en automatiserande teknologi. Dess själva löfte är att ta bort friktion – det krångliga, det tidskrävande, det ansträngande. Men att lära sig är ofta ansträngande. Det kräver meningsfullt motstånd att ta sig fram till förståelse. Friktionen är inte ett problem som ska lösas bort. Den är en del av lärandet.

Om motivationen att lära sig inte är genuint förankrad hos eleven – om den kommer från betyg, matriser eller yttre krav snarare än inre driv - då blir skolan ett spel att ta sig igenom. Och AI blir fuskkoden.

I en tid när en chattbot kan lösa i princip alla uppgifter på gymnasienivå - förmodligen högre än så – måste det få betyda något för skolan. Inte att kunskap blivit oviktig. Tvärtom. Men att frågan varför vi lär oss aldrig har varit viktigare.

Vi skriver inte en debattartikel för att träna inledning, tes och motargument. Vi skriver den för att delta i det demokratiska samtalet och ha en röst. Vi läser inte för att träna läsförståelse. Vi läser för att förstå världen och oss själva. Vi räknar inte för att klara provet. Vi räknar för att förstå mönster i en värld full av dem.

Det är det AI-frågan i skolan egentligen handlar om. Inte teknik - långt ifrån bara teknik. Utan vilken skola vi vill ha. Vilka individer vi vill forma. Vilka förmågor som behövs för att möta en utveckling som ingen av oss fullt ut kan överblicka. Svaret börjar inte i tekniken. Det börjar i klassrummet, i samtalet om lärande, i eleven som äger sitt varför.

Kunskap har kanske i någon mån tappat sitt yttre, instrumentella värde i en tid av AI. Men sitt inre värde? Att äga kunskapen och bära den med stolthet? Det har banne mig aldrig varit viktigare.